tjosit

Att jag älskar Kvinnan Christa Päffgren får ni aldrig tro något annat om. 

Kvinnan och just denna låten har vart en stående låt i största delen av mitt tonårsliv. 

Nico och The Doors.

Det är något djupt med denna låt, känslan att man faller och faller, 

fruktar när man ska slå mot marken som aldrig verkar komma, den uppger ett slags hopp.

Hopp om livet, att allt inte är över.

Jag får alltid gåshud när jag hör den här, för de är något med den

jag inte kan beskriva med ord.

Evening of light.

Kvinnan, kvinnan som dog allt för tidigt. Hon kände liksom flera andra människor 

som vi ser som ikoner och hjältar idag, inte var född i rätt tid, att de inte hör hemma.

Nu i efterhand tycker man att de var före sin tid, men utan dom vart hade vi vart idag.

De utforska nya landområden.

Till utseendet är denna kvinna även speciell, efterkrigstiden var hon modell, Coco Chanel.

Hon påminner om Kate Moss till utseendet, men har en skönhet som inte Kate har, 

jag har aldrig gillat Kate. Allt känns som en fasad på henne att försöka uppnå något hon inte är, 

hon är en fantastisk modell men inget mer, personligen verkar hon försöka så mycket

att vara i klass med något hon strävar efter, vad de nu ska vara, en Nico?